Skulle försöka va en yOuTuBeR och öka kvallen med ett nytt objektiv. Jag ber om ursäkt för de.
De pussytiva är att ni inte ser värre än mig utan linser. Plus, ni slipper se mitt sönderklämda finn ansikte.
Men ja. De ska aldrig förekomma igen.
Länk till mitt avsnitt av dokumentären: • Den osynliga sjukdomen...
Länk till alla avsnitt: • Den Osynliga Sjukdomen...
Men för att va seriös då, jag saknar ord. Avsnittet släpptes för över en vecka sen och jag är fortfarande i chock. De va fruktansvärt jobbigt att prata om några av mina djupaste hemligheter och visa mig så sårbar. Jag har aldrig någonsin pratat så djupt om mina känslor. Och att ni tar emot de med sån respekt och kärlek när de är så naket och för ärligt är för mig helt sjukt. Jag vill inte att någon ska veta detta om mig. Jag skäms. Men jag kunde inte sitta och ljuga. Jag trodde jag va ensam om dessa tankar. Jag trodde jag va galen, för man ”får inte” känna det som jag gör. Man ”får inte” prata om det, det är ”fel”. Folk glömmer att vi som lider av detta inte har valt det. Folk ser en som egoistisk. När man egentligen bara tänker att de skulle bli bättre för dom om man försvann. Det är ju aldrig så, men det handlar inte om egonism.
Hur svårt det än är att förstå så tror man påriktigt att man gör de som är bäst för folk i ens närhet. Man vill bara deras bästa. Även om det inte är det bästa så kan man inte styra över att det är ens verklighet.
Att kämpa med dessa tankar varje dag är en kamp. Att behöva lida så mycket för man försöker tänka på dom i sin omgivning trots det hjärnan intalar en. Söker du hjälp när du är som mest självmordsbenägen får du vänta 3månader för en tid hos en sjuksköterska. Därefter vänta upp mot 2år för psykolog tid. Man hinner dö innan det.
Jag hoppas att samhället börjar vakna upp för psykisk ohälsa. Och tar emot det med öppna ögon. Har man inte varit i det är de omöjligt att förstå, och man behöver inte förstå. De finns inga ord som kan ändra ens tankar. Men vi behöver tas emot med respekt. Vi lever redan tillräckligt med skam och skuldkänslor. Detta är VÅR verklighet. Sjukdomen gör att man är blind för att se det ni ser. Det enda man får höra är att man ska söka hjälp. En hjälp som inte ens existerar. Vi får mediciner för att överleva för stunden och skjuta upp problemet. Folk har all respekt och sympati för fysiska skador, men i många fall är de psykiska värre. Och det är akut, även om man inte blöder utåt. Hur ska vi kunna lita på sverige att de finns hjälp när vi aldrig får det bevisat. Vi förminskas istället och blir osynliga. Varför händer inget? Hur ska man orka stå ut när det inte blir någon skillnad. Bli inte arga på oss. Döm oss inte. Er förståelse och respekt kan rädda liv
Jag är helt tom och dränerad i både kropp och psyke. Jag är överväldigad av er respons. Ni kontaktar mig på alla sociala medier. Att ni lägger er tid och verkligen vill skriva till mig är surrealistiskt. Det är omöjligt för mig att svara men jag vill att ni ska veta att JAG SER ER. Men jag är överväldigad och chockad. Men lita på mig när jag säger att detta betyder allt för mig. NI är en stor andledning till att jag fortsätter leva. För jag vill inte visa att man ska ge upp. Jag vill inte att någon av er ska försvinna. Jag är otroligt glad att ni vågar dela era historier och jag lider med er. Jag önskar verkligen jag kunde göra något. Vi har kämpat för många år för att ge upp. . Tack för att ni får mig att inte känna mig ensam. Och förlåt för att er tumme behövde gå igenom denna 50km långa biblen.
Och stort tack till alla som delat, ni gör skillnad!!❤️
Vill du följa mig någon annanstans? Näee, trodde vell de.
men:
♡ Instagram - tovahelgesson
♡ Snapchat - sneakybitchshoo (med 2 oo) trodde de skulle va ett temporärt namn men
♡ For businessinquiry - tovabullen@hotmail.com (till minne av mitt beroende av bullar vid 13års åldern)
♡ Min mail för följare - minachokladbitar@hotmail.com/eller slidea in i min dm på instagram
Негізгі бет EN LIVSUPPDATERING
Пікірлер: 211